torsdag 31 januari 2013

Så talar en expert om barnens vittensmål


Då myndigheterna fått en uppfattning i ett fall som gäller sexuella övergrepp på barn, är det mycket svårt att få en ny bedömning. Det är en katastrof för ett utsatt barn, men också för en vuxen som kan bli oskyldigt dömd. Det säger psykologie doktor Katarina Finnilä.
– Det finns många liknande fall, säger Katarina Finnilä och hänvisar till Marias berättelse som Hbl skrev om för en vecka sedan.
Finnilä är psykologie doktor och forskar i rättspsykiatriska undersökningar av barn. Hon har lång praktisk erfarenhet av att intervjua barn, bland annat genom sitt jobb vid en rättspsykiatrisk enhet. Dessutom utbildar och handleder hon personal.
Finnilä uttalar sig på ett principiellt plan och känner inte till fallet Maria annat än genom artikeln. Men hon säger att hon känner igen processen från många tidigare ärenden.
Då det gäller Maria slog en rättspsykiatrisk undersökning i ett tidigt skede fast att misstankar om att hon blivit sexuellt utnyttjad inte kan bekräftas. Den slutsatsen kom att prägla processen fram till i dag, då hon är elva år gammal.
Katarina Finnilä vill peka på strukturella problem som finns vid utredning av sexuella övergrepp. Mycket har visserligen blivit bättre sedan det för några år sedan kom en stark reglering av hur utredningarna ska göras och av vem. Tidigare kunde intervjuerna göras så felaktigt att då polisen kopplades in var mycket av bevisningen förstörd.
Nu utför specialiserade enheter intervjuerna och samarbetet med poliser och andra myndigheter är tätt. Det finns också klara modeller för hur intervjuerna ska gå till, bland annat att frågorna ska vara öppna och att de inte får vara ledande.
Avigsidan av det här är att de utlåtanden som expertenheterna gör sällan ifrågasätts. I Finland är det mycket ovanligt med utlåtanden av en annan expert, en så kallad second opinion. Finns sådana behandlas de misstänksamt av domstolen som kan utgå från att åsikten är köpt.
– Vi är väldigt myndighetstrogna i Finland. Men alla kan göra fel och då det inte finns en möjlighet till en andra bedömning kan det bli ödesdigert.
Den uppfattning som myndigheter fått kan prägla hela behandlingen av ett fall.
För ett utsatt barn kan det leda till att övergreppen fortsätter, i värsta fall i åratal. Det kan också leda till att oskyldiga personer blir dömda.
– Jag har sett vad jag ansett vara fruktansvärda justitiemord.
Svårt bevisa
Lekmän, myndigheter och domstolar har dessutom ofta en felaktig uppfattning av vad expertutlåtandena egentligen handlar om, menar Finnilä.
Slutsatsen kan, som i fallet Maria, vara att misstankar om sexuella övergrepp inte kan bekräftas.
– Då tror alla att det betyder att inga övergrepp har skett, sägerFinnilä.
Poängen är ändå att hon, eller andra som intervjuat ett barn, inte kan finna juridiskt hållbara bevis.
– Vår lagstiftning är sådan att i osäkra fall ska domstolen fria.
Hon har varit med om ärenden där hon haft en känsla av att barnet är utsatt även om bevisningen inte håller. Hennes önskan har varit att myndigheter ska hålla ett öga på ärendet, men så sker sällan.
Intervjuer svåra
I utredningarna av misstankar om övergrepp har intervjun stor vikt, eftersom det kan vara det enda sättet att samla bevis.
Problemet med de intervjustrukturer som experterna ska följa är att de baserar sig på att barnet känner sig tryggt och vill tala eller att det finns obestridliga bevis att utgå från. Verkligheten är nämligen enligt Katarina Finnilä ofta en annan.
– I de många fall växer misstankarna från barnets beteende. Egentligen är det helt orealistiskt att tänka sig att ett barn som inte fattat beslutet att det vill berätta, gör det framför en videokamera och till en vilt främmande människa.
Att bedöma tillförlitligheten i ett barns berättelser är dessutom oerhört svårt, ett dilemma som diskuteras allt mer också vetenskapligt.
Kunskapsnivån hos dem som intervjuar måste därför vara hög och det måste finnas plats för skräddarsydda lösningar. Finniläsäger att det är beklagligt att personalen ofta byts ut – arbetet är tungt och specialiserat.
– Jag talar varmt för att vi bygger en kultur där vi lyssnar på barnen hela tiden. Barnen ska bli sedda och känna att det finns vuxna som lyssnar på dem också då man inte misstänker brott eller övergrepp.
Det handlar bland annat om föräldrar och skolpersonal.
Enligt Katarina Finnilä kan man informera barnen om att det finns bra hemligheter och dåliga hemligheter. Och att man får berätta en hemlighet även om någon förbjudit det.
Hon tycker att man också borde stödja de vuxna.
– Genom hjälpande mer än jagande, som hon säger.
Det handlar till exempel om förebyggande arbete som behandlar pedofiler, ett projekt som nu startats i Åbo. I Belgien har en ny modell gett resultat, där vuxna som gjort övergrepp får tala om det med experter utan att bli polisanmälda. Det arbetet har lett till att många anmält sig själva och antalet som fällts har ökat klart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar